Hedeby

Hedeby (fornnordiska: Heiðabýr; tyska: Haithabu) var en viktig fästning i Vikingatidens Danmark från 700- till 1000-talet e.Kr., och tillsammans med Birka var det den viktigaste vikingahandelsplatsen i Europa. Under denna tid blomstrade Hedeby under kontroll av danska vikingar. Idag är Hedeby beläget nära staden Schleswig i Tyskland, men det var Skandinaviens sydligaste omlastningshamn under tidig medeltid. På grund av sin fördelaktiga position vid skärningspunkten mellan frankernas rike och det danska kungadömet, samt floden Slien (tyska: Schlei) som ansluter till Östersjön, uppnådde staden Hedeby stor rikedom som en handelsbosättning med omfattande handelsförbindelser till Västeuropa, Skandinavien, de slaviska och bysantinska östländerna, samt den arabiska världen. UNESCO erkände Hedebys betydelse i Europas medeltida historia och förklarade platsen, tillsammans med Danevirke (ett försvarssystem som uppfördes under vikingatiden), som ett världsarv 2018.

Grundande och tidig historia

Hedebys rekonstruerade fornnordiska namn, Heiðabýr, betyder "hedbosättning". Hedeby ligger vid den södra änden av halvön Jylland, strax utanför den moderna staden Schleswig i förbundslandet Schleswig-Holstein i Tyskland vid floden Slien. Under tidig medeltid omgavs sträckan längs Slien mot Hedeby av skogbevuxna moränmarker, vilket ytterligare skyddade och isolerade staden från yttre hot och gjorde den mycket attraktiv som en bosättning. Hedeby ligger också bara 12 km från floden Treene som mynnar ut i floden Eider och slutligen Nordsjön. Denna vattenväg gav Hedeby tillgång till Östersjön, Skandinavien och dagens Ryssland, medan den senare möjliggjorde för Hedebys köpmän att handla med stater i Västeuropa.

Hedeby grundades troligen under slutet av 700–ؘtalet e.Kr., när pirar och verkstäder byggdes av danska vikingar i närheten av det som senare växte och blev staden Hedeby. De första skriftliga uppgifterna som historiker har om Hedeby kommer från frankiska krönikor från 804 e.Kr., och frankerna hade faktiskt också en roll att spela i stadens tidiga historia. På 790-talet e.Kr. expanderade frankerna norrut och hade redan framgångar i strid mot friserna och saxarna. Obotriterna, en grupp polabiska slaver som var allierad med frankerna, besegrade sedan saxarna i slaget vid Bornhöved år 798 e.Kr. Med saxarna besegrade och erövrade år 804 e.Kr. tilldelade Karl den store, kung av frankerna (768–814 e.Kr.), sina obotritiska allierade tidigare saxiska områden i vad som nu är Schleswig-Holstein norr om floden Elbe, vilket placerade frankerna och obotriterna precis vid danskarnas södra gräns längs floden Eider.

Djupt oroad över dessa händelser återställde och utökade kung Godfred av Danmark (804–810 e.Kr.) befästningen som kallas Danevirke som gick tvärs över Jylland från Hedeby till Danmarks västkust. Det är troligt att Godfred insåg att Hedeby var mycket fördelaktigt beläget eftersom staden låg så nära den antika "Oxvägen" som möjliggjorde för handelsmän och soldater att snabbt resa upp och ner längs Jylland. Hedeby själv fick en garnison av soldater och en mur för att kunna beskyddas, och Hedebys gator var utlagda i rätvinklar parallellt med ett vattendrag. Några år senare, omkring 807 e.Kr., förstörde Godfred den slaviska bosättningen Reric — kanske den moderna staden Rostock i Tyskland — dödade dess ledare, och lät omplacera stadens köpmän till Hedeby. Godfred inbringade ännu mer rikedom till staden genom sina framgångsrika plundringståg längs frisiska kusten strax före sin död år 810 e.Kr.

Kristendomen kom till Hedeby på 820-talet e.Kr. efter att en medlem av den danska kungafamiljen, Harald ”Klak”Halvdansson (ca 785–852 e.Kr.), besökte det frankiska riket och bad kejsaren Ludvig den fromme (813–840 e.Kr.) om hjälp mot sina vikingarivaler. Harald Klak konverterade till kristendomen och återvände till Hedeby med en katolsk präst som senare förändrade dansk och svensk historia: Sankt Ansgar (801–865 e.Kr.). Kung Hårik I (827–854 e.Kr.) av Danmark tillät senare Sankt Ansgar att bygga en kristen skola och kyrka i Hedeby, och kristendomen fick några anhängare i Hedeby, även om majoriteten av dess invånare tycks ha förblivit hedniska åtminstone fram till 1000-talet e.Kr. Hedeby fick dock en biskop år 948 e.Kr. som arbetade under ärkestiften Bremen och Hamburg.

Hedebys framgångar växte snabbt under 800- och 900-talen e.Kr. då handeln med varjager och det bysantinska riket ökade. Svenskar och tyskar började bli intresserade av dess rikedomar när Hedeby präglade sin egna valuta omkring 825 e.Kr. Vid sin höjdpunkt runt 900 e.Kr. omfattade Hedeby ett område på cirka 24 hektar, hade en befolkning på cirka 1500 personer och var omgivet av förstärkta halvcirkelformade vallar som ledde till en liten fästning. Staden erövrades kortvarigt av frankerna år 934 e.Kr. och ockuperades sedan av dem igen år 974 e.Kr.; danskarna lyckades inte ta tillbaka Hedeby förrän år 983 e.Kr.

Handel och vardagsliv i Hedeby

Hedeby nämns i flera tidiga medeltida dokument, inklusive Rimberts Vita Ansgarii (”Livet om Sankt Ansgar"), Ottar från Hålogalands "Historia mot hedningarna", Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificu (”Historia om Hamburgs stifts biskopar”), och en arabisk redogörelse skriven av Ibrahim bin Yaqub al-Turtushi under mitten av 900-talet e.Kr. Dessa av utlänningar författade dokument vittnar om en livlig handelsstad, bebodd av danskar, frisier, franker, tyskar, svenskar och slaver, och arkeologiska utgrävningar har bekräftat Hedebys mångkulturella sammansättning.

Vid mitten av 800-talet e.Kr., när Hedeby började växa snabbt, flyttade stadens centrum norrut mot en liten bäck som skulle omvandlas till en kanal under följande århundrade och skyddas med träplankor. Pirarna och hamnen i Hedeby tycks ha underhållits väl. Den typiska bostaden i Hedeby var rektangulär i storlek och form med två eller tre rum, och staden var tätbefolkad som andra tidiga medeltida bosättningar i Västeuropa. Hedeby var dock välsignat med flera naturliga färskvattenkällor som de lokala invånarna använde regelbundet.

Importen från långväga handel möjliggjorde för Hedebys köpmän att stödja en imponerande mängd hantverksindustrier — allt från järnframställning med svensk malm till produktion av bronssmycken ägde rum i Hedeby. Arkeologer har funnit sten- och brynstensprodukter från Norge, keramik och vintunnor från Rhenfloden, krukor från de baltiska slaverna, och till och med lyxiga textilier från Bysans vid Hedeby. Särskilt noterbart är Hedebys tillverkning av glas- och bärnstenspärlor samt dess textilproduktion. Andra hantverk som praktiserades i Hedeby var arbete med bärnsten, skomakeri, smide, skeppsbygge och kamtillverkning. Hedeby hade en egen slavmarknad som, även om den mötte kristna missionärers ogillande, var viktig för livet och handeln i vikingatidens Skandinavien.

Handel och segling var livsviktigt för de flesta Hedebybors försörjning. Thietmar av Merseburg, furstebiskopen av Merseburg (regerade 1009–1018 e.Kr.), intygar om Hedebys livliga verksamhet vid tullhuset i sin krönika år 1000 e.Kr., och det kan vara möjligt att ännu fler varor passerade genom detta område än genom Hedebys hamn. Idag tror man att skeppsburna handelsmän lade till nära dagens Hollingstedt i Tyskland för att sedan fortsatte med vagn till Hedeby. Historiker och arkeologer kan således säga att Hedeby var en betydande knutpunkt för import, export och transitohandel i norra Europa.

Hedebys nedgång och utgrävningar

Hedeby förlorade sin ställning som en betydande handelsplats i slutet av 900- och början av 1000-talet e.Kr. till följd av politiska, ekonomiska och klimatmässiga förändringar. Den närliggande staden Schleswig växte i betydelse när Slien som ledde upp till Hedebys hamn blev kraftigt igensandad. Under en lång period av konflikt mellan Norge och Danmark från 1048–1064 e.Kr. plundrade Harald Hårdråde av Norge (regerade 1046–1066 e.Kr.) Hedeby och satte staden och många av de skepp i dess hamn i brand. Snorre Sturlasson (1179–1241 e.Kr.), den berömde isländska historikern och poeten, nämnde senare denna händelse i sin Heimskringla. Den slutgiltiga och förödande stöten kom år 1066 e.Kr. när Hedeby plundrades av polabislaver. Hedebys invånare flyttade då över floden Slien till Schleswig, som tog över Hedebys roll som en handelsplats och knutpunkt för internationell långdistanshandel under medeltiden.

Arkeologer började gräva ut Hedeby i början av 1900-talet e.Kr. utan någon kännedom om var den ursprungliga bosättningen hade varit belägen; denna osäkerhet var delvis orsakad av stigande vattennivåer och andra klimatrelaterade förändringar sedan vikingatiden. Arkeologiska studier är ständigt pågående i Hedeby, eftersom endast en liten del av staden har blivit noggrant utgrävd. Hedeby Vikingamuseum, som ligger nära vikingastaden, låter besökare se några av de föremål som arkeologer har hittat de senaste åren.